svälja

See also: švalja

Swedish

Etymology

From Old Swedish svælgha, from Old Norse svelga, svelgja, from Proto-Germanic *swelganą, from Proto-Indo-European *swelk-.

Pronunciation
  • Audio(file)

Verb

svälja

  1. to swallow
    Jag råkade svälja en fluga en gång
    I accidentally swallowed a fly once.

Conjugation
Conjugation of svälja (weak)
Active Passive
Infinitive svälja sväljas
Present tense sväljer sväljs , sväljes
Past tense svalde svaldes
Supine svalt svalts
Imperative svälj —
Present participle sväljande
Past participle svald
Conjugation of svälja (weak)
Active Passive
Infinitive svälja sväljas
Present tense sväljer sväljs , sväljes
Past tense sväljde sväljdes
Supine sväljt sväljts
Imperative svälj —
Present participle sväljande
Past participle sväljd
This article is issued from Wiktionary. The text is licensed under Creative Commons - Attribution - Sharealike. Additional terms may apply for the media files.